Pluto är lite av en utmaning för observatörer med små teleskop, eftersom det är en liten planet på ett ganska stort avstånd från oss. Medelavståndet från solen är c:a 40 AE (Astronomiska Enheter), eller jord-sol avstånd. Dess låga ljusstyrka gör att den bara är nätt och jämnt synlig med ögat genom det största teleskopet i Oxie.

Med CCD-kameran är det emellertid inga problem att detektera Pluto. Det kan dock vara svårt att leta reda på den och att identifiera den bland den mångfald av stjärnor som också detekteras i samma bild. Planeten Pluto går p.g.a. sitt stora avstånd inte att skilja från en stjärna med den här typen av teleskop.

Man kan emellertid göra en identifikation som påminner om den som gjordes när man upptäckte Pluto 1930. Om flera exponeringar tas går det nämligen att spåra Plutos rörelse relativt stjärnorna. Blinkas t.ex. två bilder, som tagits vid olika tidpunkter, syns en liten rörelse.

Plutos rörelse på himlen är långsam. Dess egen rörelse i förhållande till stjärnorna är bara ca 14 bågsekunder per dygn. Dock kan den se skenbart ut att röra sig upp till c:a en bågminut per dygn. Detta beror förstås på att jorden också rör sig. På tre månader har jorden flyttat sig ett kvarts varv runt solen och för ett objekt på fyrtio ggr jord-sol avståndet innebär det 1.4 grader eller 86 bågminuter - därav ung. en bågminut per dygn.

Med CCD-kamerans synfält och antalet pixels i friskt minne uppskattar vi att Pluto rör sig ung. 1 pixel per timme. Det borde således inte vara några problem att spåra rörelsen under en natt. T.ex. kan en bild tas varje halvtimme under 2 timmar beroende på hur väl planeten står för observation. Pluto står f n lågt på den svenska stjärnhimlen, som högst ca 16 grader. September månad bör vara lämpligast för observation.